ad undas

Vem är jag?

Jag heter Sandra men har genom åren haft många olika smeknamn, Sandy B var det senaste som jag fick av mina underbara arbetskamrater i England.

Född och uppvuxen i Sverige i en liten håla i södra Småland.
Gymnasiet blev det hantverk mode då jag inte hade en aning om vad jag ville göra och gled mest igenom gymnasiet och bara väntade på att det skulle ta slut. Sommaren efter gymnasiet jonglerade jag tre jobb (jobbade även extra större delen av gymnasietiden och en del på högstadiet), för att tillslut hamna på kundservice.

Ungefär ett år efter gymnasiet hände något som skulle förändra mitt liv. Jag hade då egen lägenhet, som jag älskade och fast anställning på kundservice, där jag endast älskade mina arbetskamrater;)



En morgon när jag kom till jobbet fick jag beskedet om att en av mina närmaste vänner hade varit med om en olycka och avlidit under natten. De närmaste veckorna var otroligt jobbiga. Jag hade svårt att ta mig till jobbet och klarade inte av att arbeta hela dagar. All min fritid spenderades på platsen han hade dött, - med andra som också sörjde. Det var det enda stället jag kunde finna frid.
Känslan kom sakta krypande, jag måste bort! Jag kan inte vara här längre, det var för svårt, för mycket minnen.

Jag bokade en bartenderkurs på två veckor i Spanien och bestämde mig för att vara borta cirka två månader.
Jobbet beviljade endast tjänsteledighet under själva kursen så jag sa upp mig.
Sen bar det av. Kursen var otroligt rolig och jag fick jobb som inkastare efter en vecka. Via jobbet träffade jag en tjej, Claire som jag bodde hos efter kursen var avklarad. Jag jobbade, umgicks med mina nya vänner, reste runt till lite olika byar och städer, tog en runda till Marocko. På hemvägen spenderade jag en halvdag i Madrid och ett par dagar i Paris. Det var en av de roligaste tiderna i mitt liv.
Men nu hade jag fått smak på det livet. Hemma var bara grått och trist.

Jag fick tillbaka mitt gamla jobb på kundtjänst. 
Tre månader efter jag kom hem sa jag upp både lägenhet och jobbet och sedan flyttade jag tillbaka till Spanien, för att stanna.
Flyttade in med Claire igen, denna gången i en annan stad. Efter två veckors semester fixade jag jobb på en bar, där jag träffade killen jag tillbringade de närmaste tre åren med.
Jag älskade att vara bartender! Det var galet roligt, kunderna gillade mig, de flesta var underbara och roliga. Utan att skryta så vara jag en väldigt bra bartender och både jobbet och arbetskamraterna var underbara.



Mitt privatliv var struligare. Det var mycket problem både med boendesituationerna och pojkvännen.
Under 2-3år åkte jag hem till Sverige flertalat gånger då man pojkvän gjorde slut med mig för att han inte älskade mig längre och varje gång kom han krypande tillbaka. Jag jobbade på olika ställen, barer, resturanger, beachklubb, callcenter. Vi flyttade runt rätt mycket.
Största problemet var att det var svårt att få jobb på vintern i Spanien och varje år tillbringade vi vintermånaderna uppe i bergen hos pojkvännens föräldrar.
Vid ett flertal tillfällen gjorde jag lite frivilligarbete för animal in distress.



Tillslut fick jag nog av att vara arbetslös på vintrarna och jag och pojkvännen flyttade till England.
Första månaderna spenderades med jobbsökande från tidig morgon till sen kväll och vi sov på golvet i hans morföräldrars vardagsrum.
Tillslut hade vi båda jobb och fått en lägenhet mitt i stan. Vid detta laget hade han också friat till mig, julaftonskvällen efter att han bett min mamma (som vi bjudit över för att fira jul med oss i England) om min hand.
Det var lite struligheter med jobben för oss båda och jag hamnade tillslut på McDonalds där jag fick mitt senaste smeknamn:)
Det var även mycket problem mellan mig och pojkvännen som för det mesta löste sig. Men jag hade börjat tröttna på alla struligheter.
Jag hade underbara vänner i England som jag fortfarande har kontakt med.
Men tillslut började jag sakna min egen familj, 4 syskon där jag missade så mycket av deras uppväxt, jag är äldst, och jag bestämde mig för att det var dags att bege mig hemåt. 



Även värt att påpeka att under dessa åren utomlands hann jag även med en månad i Köpenhamn där jag började på college men hoppade av och begav mig tillbaka till Spanien.

Min pojkvän skulle flytta med mig till Sverige men... Det är inte värt att ge sig in på. Han var inte en person att lite på och har, synd att säga, bringat mig mer smärta än lycka. 
Efter två månader i Sverige, där jag sover i mammas kök, har jag fått två timanställningar inom personlig assistans och jobbar minst heltid. 
Det är helt fantasiskt att få vara nära min familj igen!

Efter ett impulsinfall sökte jag in på högskolan och när jag får beskedet att jag kommit in börjar jag gråta! Jag var överlycklig. 
Det var mycket att sköta, samtidigt som jag jobbade 80-timmarsveckor skulle jag fixa allt till skolan och boende. 
Även här, efter mycket struligheter löste sig allt till det bästa! 
Efter ett par flyttar, sönderslagen bil, påkörd cykel och underbar resa till Cap Verde har jag nu en underbar lägenhet, två (förhoppningsvis) godkända kurser, extrajobb (fortfarande personlig assistans), familjen endast 5 mil bort och även här en underbar vänkrets. 



Utan att igentligen gå in på det kan det vara värt att säga att det har stundvis varit struligt under åren.
Dock har jag efter mycket arbete tagit mig igenom detta och även om jag har mina perioder mår jag bättre med mig själv än jag någonsin gjort och varje motgång är en utmaning! 

Är det inte svårt är det inte värt det!
Jag har tagit mig för och klarat mycket själv och det är jag stolt över.
Jag vill göra mer.
Mitt liv har bara börjat och det finns så mycket att göra!
Så mycket att se, så många kulturer att uppleva. Så många erfarenheter som väntar och jag kan inte bärga mig!
Det spritter redan i kroppen efter nästa äventyr, redan börjat fundera på vart jag ska ta vägen när min kurs är slut:) Men tills dess kommer mycket hända, nya erfarenheter och upplevelser!

Besos