ad undas

Hamnde nyss på en blogg och började läsa ett par inlägg.
Han hade varit utomlands, som jag, fast mer och, vill inte säga bättre för inget är bättre än något annat men annorlunda.

Fastnade för hur han skrev om att komma hem till Sverige och det känns som man aldrig varit borta.
Känner så igen det.
Även om jag bodde utomlands i mer eller mindre 4 år, varje gång jag kom hem till Sverige var det som om tiden stått stilla och jag aldrig varit borta. Allt var som det alltid varit hemma och det var lätt att återanpassa sig.
Tiden borta bleknade och efter ett tag kändes det som en underbar dröm. Allt det onda raderades och jag kommer eller kanske jag väljer att komma ihåg allt det underbara jag upplevde utomlands.
Är det därför jag ibland längtar så starkt efter att bara packa väskan och lämna allt bakom mig igen? För att det känns som om det aldrig hänt. Jag vill hålla det levande. Jag vill hålla mig levande. Jag kan göra det hemma, det är bara för enkelt att hamna i den gamla vanliga slentrianen. Det är inte så lätt som jag hade önskat (eller är det bara jag som gör det svårt?) att finna "det" här hemma.

Jag är ju från Sverige, jag känner kulturen och landet. Jag är född och uppvuxen här. Det är därför det är så spännande att bara lämna allt utan att veta vad livet har att erbjuda en, vad för kulturer och människor och upplevelser som väntar en. Men det borde ju gå att göra här hemma med, för mig är det bara lättare att göra om jag "sticker". Det är inget som förväntas av en, jag kan bygga upp och anpassa mig själv beroende på vilken situationer jag hamnar i. Jag har inget skyddsnät (förutom att jag kan alltid åka hem) utan måste förlita mig på mig själv och att jag klarar vad livet kastar åt mig. Iofs, det är lite vad jag har gjort sedan jag kom hem med.
Men jag vet inte, jag kan inte förklara det.

Sen skrev han om skogarna i Sverige.
Kommer ihåg hur jag klagade både i Spanien och i England, mestadels England, om bristen på skogar och sjöar. Visst fanns det skogar i England, även om ingen visste vad allemansrätten var, som man kunde köra till och gå en promenad (hallå, köra?!), men det fanns inga sjöar. Eller jo, det fanns ju något som hette Lake District som låg ett par timmars bilfärd borta(!).
Det var en av de sakerna jag saknade mest med Sverige.
Ibland måste jag bara gå.
När jag först kom hem gick jag flera rundor runt sjön. Ställde mig vid vattnet, såg hur solen speglades i vattenytan, bara skog runtomkring mig, lyssnade på fåglarna. Allt detta gröna, denna stillhet. Detta underbara.
I Spanien gick jag ibland hyresområdena och tittade på husen (vilket iofs var underbart och charmigt på sitt sätt:)) eller längs landsvägen och tittade på de halvbyggda husen och de förfallna gårdarna. I England gick jag till parken, satt på en bänk och tittade på ankorna medans jag försökte låtsas att jag var ensam med mina tankar. En frösen kväll sprang jag omkring på en åker och hoppades att ingen skulle se mig (ingen allemansrätt).
Jag tycker om att kunna vara ensam med mina tankar. Allra helst vid en sjö i en skog. Där det bara är jag.
Där jag bor nu, visste jag inte var jag kunde hitta skogen. En dag bestämde jag mig för att jag skulle göra just det och började planlöst att vandra. När jag hittade den stod jag och njöt, först av skogen, sen av utsikten, för att sen handfallet springa skrikande ner för en brant backe och känna mig som barn på nytt.



Jag vet att jag bara svamlar (var tvungen att slå upp det ordet då det enda jag kom på var engelskan rambling) och säkert framstår som helt galen, men so what! Det vackra finns i att trivas med sig själv. Vara lycklig i sitt eget jag. Vad spelar det för roll vad andra tycker om mig så länge jag tycker om mig?
Man ska göra det som gör en lycklig hur knäppt det än kan vara! Våga vara den man är!


Besos x