ad undas

... man måste bara lära sig att se dem.

Överallt, runt omkring dig, i din vardag finns dessa små guldkorn som förgyller dagen och ger livet mening.
Varje dag.

Uppskatta dessa tillfällen, se det vackra i dem, låt dem få den betydelsen de har för din vardag. Det är dessa små saker som bringar glädje och lycka till din vardag.

Isak, mammas hund som jag passar. Ska lukta på allt när vi är ute, kissa på varje lyktstolpe. Man kan inte gå en meter utan att han stannar och ska lukta på något (det tar lite tid att gå). Sen när jag försöker dra iväg honom vänder han huvudet upp mot mig och tittar på mig med sina stora hundögon. Jag skrattar till och vi går vidare.

Talat med en gammal hyresvärd på telefonen, då det blivit krångel med sista hyran. Var ju två månader sens jag flyttade ut så vi småpratar lite granna om allt möjligt. Han förbrår mig för att jag inte kommit och hälsat på ännu. Lovar att jag ska komma och hälsa på snart och han lovar kaffe när jag kommer.

För att bara suttit hemma större delen av dagen och inte socialiserat eller hittat på något finns det ändå små saker som dessa ovan som gör en glad.

En dans till en bra låt på radion.

Vänta på att livet ska börja, förgyll ditt liv och ge ditt liv många små och stora meningar.
Ingen annan än en själv kan göra det!

Besos x

Nyss hemkommen från möte med en arbetsterapeut och en sjukgymnast.
Väldigt trevliga och pratglada! Mycket intressant att lyssna på, tyvärr kan bara hjärnan ta in så mycket information på en gång, men jag hoppas på att det mesta och viktigaste fastnade och kommer ploppa fram när det är behövt!

Har praktik för tillfället, det är därför jag ränner runt bland på alla dessa möten, tänkte försöka få så stor inblick i så många olika verksamheter som möjligt och även lite hum om hur de olika leden fungerar, man kan ju inte vara chef om man inte vet hur saker och ting funkar;)

Mina två första veckor spenderade jag på daglig verksamhet vilket jag tyckte var otroligt roligt, spännande och intressant! Trivdes som fisken i vattnet och i slutet på dessa veckorna kände jag mig riktigt hemma där både med deltagarna och personalen!

Detta ska tillslut sammanfattas av mig i en rapport på 10 sidor. Vet inte riktigt hur jag ska gå till väga med det eller vad jag ska skriva men tänkte att det är väl bara att börja skriva och se var jag hamnar, de blir nog bra tillslut:)

Dock lite smått orolig för min senaste analys, alla andra fick den igår men jag som fortfarande befann mig i semestermode när den skulle lämnas in missuppfattade tiden och lämnade sönderstressad och genomsvettig in den 45 minuter försent. Plus att jag gjorde lite uppenbara fel jag inte borde gjort. Men men vad är det värsta som kan hända, right?;)

I vilket fall som helst så är jag positivt överaskad och tacksam och glad över det trevliga bemötande jag fått överallt på min praktik, alla jag har ringt har tagit emot mig på studiebesök och praktik och varit väldigt tillmötesgående och supertrevliga! Underbart!

Dags att ta itu med att börja på att skissa så smått på min rapport, efter jag gjort lite annat, jag har all tid i världen;)

Besos x

Hamnde nyss på en blogg och började läsa ett par inlägg.
Han hade varit utomlands, som jag, fast mer och, vill inte säga bättre för inget är bättre än något annat men annorlunda.

Fastnade för hur han skrev om att komma hem till Sverige och det känns som man aldrig varit borta.
Känner så igen det.
Även om jag bodde utomlands i mer eller mindre 4 år, varje gång jag kom hem till Sverige var det som om tiden stått stilla och jag aldrig varit borta. Allt var som det alltid varit hemma och det var lätt att återanpassa sig.
Tiden borta bleknade och efter ett tag kändes det som en underbar dröm. Allt det onda raderades och jag kommer eller kanske jag väljer att komma ihåg allt det underbara jag upplevde utomlands.
Är det därför jag ibland längtar så starkt efter att bara packa väskan och lämna allt bakom mig igen? För att det känns som om det aldrig hänt. Jag vill hålla det levande. Jag vill hålla mig levande. Jag kan göra det hemma, det är bara för enkelt att hamna i den gamla vanliga slentrianen. Det är inte så lätt som jag hade önskat (eller är det bara jag som gör det svårt?) att finna "det" här hemma.

Jag är ju från Sverige, jag känner kulturen och landet. Jag är född och uppvuxen här. Det är därför det är så spännande att bara lämna allt utan att veta vad livet har att erbjuda en, vad för kulturer och människor och upplevelser som väntar en. Men det borde ju gå att göra här hemma med, för mig är det bara lättare att göra om jag "sticker". Det är inget som förväntas av en, jag kan bygga upp och anpassa mig själv beroende på vilken situationer jag hamnar i. Jag har inget skyddsnät (förutom att jag kan alltid åka hem) utan måste förlita mig på mig själv och att jag klarar vad livet kastar åt mig. Iofs, det är lite vad jag har gjort sedan jag kom hem med.
Men jag vet inte, jag kan inte förklara det.

Sen skrev han om skogarna i Sverige.
Kommer ihåg hur jag klagade både i Spanien och i England, mestadels England, om bristen på skogar och sjöar. Visst fanns det skogar i England, även om ingen visste vad allemansrätten var, som man kunde köra till och gå en promenad (hallå, köra?!), men det fanns inga sjöar. Eller jo, det fanns ju något som hette Lake District som låg ett par timmars bilfärd borta(!).
Det var en av de sakerna jag saknade mest med Sverige.
Ibland måste jag bara gå.
När jag först kom hem gick jag flera rundor runt sjön. Ställde mig vid vattnet, såg hur solen speglades i vattenytan, bara skog runtomkring mig, lyssnade på fåglarna. Allt detta gröna, denna stillhet. Detta underbara.
I Spanien gick jag ibland hyresområdena och tittade på husen (vilket iofs var underbart och charmigt på sitt sätt:)) eller längs landsvägen och tittade på de halvbyggda husen och de förfallna gårdarna. I England gick jag till parken, satt på en bänk och tittade på ankorna medans jag försökte låtsas att jag var ensam med mina tankar. En frösen kväll sprang jag omkring på en åker och hoppades att ingen skulle se mig (ingen allemansrätt).
Jag tycker om att kunna vara ensam med mina tankar. Allra helst vid en sjö i en skog. Där det bara är jag.
Där jag bor nu, visste jag inte var jag kunde hitta skogen. En dag bestämde jag mig för att jag skulle göra just det och började planlöst att vandra. När jag hittade den stod jag och njöt, först av skogen, sen av utsikten, för att sen handfallet springa skrikande ner för en brant backe och känna mig som barn på nytt.



Jag vet att jag bara svamlar (var tvungen att slå upp det ordet då det enda jag kom på var engelskan rambling) och säkert framstår som helt galen, men so what! Det vackra finns i att trivas med sig själv. Vara lycklig i sitt eget jag. Vad spelar det för roll vad andra tycker om mig så länge jag tycker om mig?
Man ska göra det som gör en lycklig hur knäppt det än kan vara! Våga vara den man är!


Besos x

Hon förlorade både armar och ben när hon var 16 månader.
Nu 7 år gammal och stjärna i skolans fotbollslag.
Visst är det inspirerande! Vilket go det är i tjejen:)


Källa: aftonbladet.se

Runt 1970-talet lades instutionerna för vanföra ner. Funktionshindrade skulle nu ut i samhället.
Det talades om "arbete åt alla", och detta gällde även de funktionshindrade.
Vid mitten av 1960-talet talades det mycket om normaliseringen, det innebar att funktionshindrade och personer med utvecklingsstörning skulle ut i samhället. De skulle leva som alla andra, tillgång till utbildning, egen försörjning och självbestämmande. De skulle ha en s.k. normal dygns-, vecko- och årsrytmen, gå i vanlig skola och bo i vanliga lägenheter.

Visst är det skönt att men äntligen lade ner instutionerna och behandlade dessa personer som de riktiga människor de är. Det var dock synd att man inte insåg att vad som är normalt för vissa inte behöver vara det som är rätt för alla. Vissa personer med utvecklingsstörning kan klara sig i arbetslivet på samma sätt som en person utan utvecklingsstörnig medan andra behöver hjälp, de behöver vissa hjälpmedel som underlättar deras vardag för att fungera på ett sätt som för dem är normalt.
Det finns inget som är normalt!
Vad som är normalt för mig behöver inte vara normalt för min granne. Därför går det inte att bestämma vad som är normalt vare sig man har ett funktionshinder eller inte.
Vad många kommuner anammar idag, och jag kan inte hålla med mer, är "Individen i centrum".
Se till indivdens behov iställe för att undersöka en person eller en grupp och bygga riktlinjer utifrån det.
Alla har vi olika behov, vi har olika tankesätt, olika känslor. Vi reagerar på olika sätt och vi tycker om olika saker. Varför skulle funktionshindrade vara annorlunda från din egen person?

Människovärde.
Fortsätt med individen i centrum och sätt ett värde på varje människas unika och fantastiska personlighet. Uppmuntra det den är bra på. Hjälp den med det den har svårt för. Finns där, se alla de egenskaper som gör indivden till den fantastiska person den egentligen är!
Det spelar ingen roll om det är en människa med en utvecklingsstörning, en person från en annan kultur, ett barn eller någon du möter på gatan. Vi är alla speciella och har vårt egna essens som gör oss till individer.

Nu har sista gästen gått efter en mysig kväll med mina söta vänner.
Det har blivit mycket glögg, pepparkakor, hemma karmaliserade mandlar, russin och godis.
Vi gav oss även på att bygga ett pepparkakshus som kanske inte är det vackraste men byggt med mycket kärlek och mycket skratt.
Känner hur julkänslan börjar komma krypande nu då man lyssnat på julmusik hela kvällen:)



Även fått ett led till intressant volontärarbete då en av mina vänninor känner en tjej som arbetar med hemlösa här i stan. Tvingat henne att ta reda på mer om det!
Visst hade det varit roligt?
Arbeta med hemlösa, en kultur jag inte har någon insikt eller erfarenhet av, tänk vad mycket man kan lära! Tänk vad roligt och givande. Hoppas, hoppas!

Besos x

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.

Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.

På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller "facebooka" om barns rättigheter.

Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.

Du kan göra större skillnad än du tror.


UNICEF/Georgina Cranston

Smutsigt vatten dödar fler barn än krig.

Jag vill göra något, jag vill hjälpa!
Jag vill känna att jag gör något för någon annan som spelar roll.
Kanske är det av själviska anledningar jag vill bli volontär men jag vill!
Jag vill göra något av betydelse, hjälpa andra människor.

Sitter och söker timmavis på datorn efter vad man kan göra.
Då jag är student känns det inte aktuellt att lägga ut cirka 20 000kr på att åka iväg ett par veckor på volontärresa även om det skulle vara min högsta önskan!
Se och uppleva hur andra människor lever i andra länder och få en möjlighet att hjälpa dem vad det än kan vara!
Och jag finner det väldigt svårt att hitta något att engagera mig i Sverige som inte handlar om att gå ut och tigga pengar på stan, vilket jag inte är rätt person till då jag antagligen hade slutat med minus i kassan (hur nu de skulle gå till....)
Finns det någon där ute som har något tips så hör gärna av er och dela med er av egna erfarenheter!

Besos